måndag 20 april 2015

Godkänd!!

Imorse var det dax för 5-års kontroll! Liten har blivit stor och detta var de sista(?!) besöket på BVC innan han börjar skolan!
Som han har sett fram imot detta besök! Så mycket förväntningar och pirr! Nästan alla hans kompisar på förskolan har ju varit där och idag var det äntligen Fabians tur!
 Rita, väga, måla, mäta, kolla synen, hoppa på ett ben, skriva sitt namn och höra på hur talet är! Han klarade det med bravur och fick en godkändstämpel i rumpan!
Han är en stor krabat... 120 lång och 27.9 kilo.... Snart större än Alfred...
Jag trodde faktiskt i min lilla hjärna att vi skulle få påbackning att han vägde för mycket.. Ja för nästan 30 kilo på en 5-åring är ju ganska stort.. Jag hade liksom redan förberett ett försvarstal i mitt huvud.. Ja för så gör man ju, går till försvar om man tycker något är fel, när man som jag vet att han inte äter en massa skit, rör på sig och är aktiv. Men ändå lite rultig...
Men inte då.. Han följde SIN kurva fint! Han är otroligt lång, men till sin längd passar oxå hans vikt, skönt!
BVC sköterskan är så bra och JA det är nästan lite sorgligt att vi aldrig mer kommer vara där och springa;-)
Det största med besöket var ändå sprutan! Oj oj va han hade sett fram imot att få det lilla vaccinet! Så STORT! Inte ett knyst sa han när nålen gick igenom hans lilla arm! Han var bara så sjukt stolt!!
Jag är verkligen FÖR vaccin! Verkligen! Varför inte ge när man kan häva så många dumma och äckliga sjukdomar?!
Tänk att för 5 år sedan var han inte så stor.. Här var han bara 1 dag gammal och första mötet med sina storebröder! Jag fullkomligt älskar den här bilden!
Tänk att jag aldrig mera kommer att springa på BVC.. Där var vi ju så ofta ett tag för si så där 5 år sedan...
Mina grabbar börjar verkligen bli stora, på allvar...
Vi har ju inte riktigt sett likheten i Fabian, Alfred och Douglas förut. Men herregud va lik Fabian är Douglas här, precis lika gammal som Fabian är nu är Douglas på denna bilden!

1 kommentar:

  1. Härliga Fabian, så olik min Judit på alla sätt (114 cm och 17 kg) men ändå är de ju båda helt normala. Det är ju det som är underbart, att alla kan vara olika men ändå precis som de ska vara.

    Läste bar lite på inlägget om Lasse, sen kom tårarna och jag kunde inte läsa mer..... trots att vi inte umgicks och jag inte kände honom särskilt väl så tänker jag oxå väldigt ofta på honom. Orättvist på alla sätt och fortfarande helt omöjligt att förstå.

    Kram på er,
    j.

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!