Din mardröm blev min verklighet...

Jag fick ett mail idag.. Ett mail som fick mina tårar att rinna längst med mina kinder, hjärtat att hugga av smärta och tänka ännu en extra gång  på hur orättvist och skört livet är... Jag grät så mycket att jag knappt kunde läsa texten som jag läste... Jag har läst text om och om igen och den smärta som A går igenom nu, ja den ska inge behöva gå igenom...
En fruktansvärd sorg som man aldrig någonsin ens kan förstå om man själv inte upplevt den...
A är en gammal kompis, vi har nog inte setts på säkert 15 år.. Hon läser min blogg och jag har ju sagt att jag gärna publicerar gästinlägg från er läsare och A ville skriva av sig och söker nu kontakt med någon som har gått igenom precis samma sak som hon just nu går igenom...

Läs hennes vackra ord som gör så fruktansvärt ont...

Livet är fan inte rättvist någonstans...

Överskriften om min mardröm som nästan kunde blivit sann som jag skrev om häromdagen, det blev A´s verkliget...

Din mardröm blev min verkliget...
 

Jonathan var beräknad till den 30 maj i år. Mitt första barn. I vecka 24 + 1, den 9 februari, fick jag en mindre blödning. Enligt den första kontakten med sjukhuset via telefon var blödningen så pass liten att den inte var något att oro sig över. Min första graviditet. Vad vet jag? Det kändes inte bra innerst inne men jag gick till jobbet som vanligt. Ville inte verka kinkig. Blödningen avtog. Men oron fanns kvar. Ringde tillbaka till sjukhuset ett par timmar senare samma dag och bad om att få komma in på en kontroll. Beställde födelsedagsblommor till min fina vän på nätet. Meddelade min chef och mina kollegor att jag skulle på en extra kontroll på sjukhuset och att jag skulle vara åter om drygt en timme. Lämnade datorn på. Böcker och akter uppslagna i en enda röra på skrivbordet. Utgick ifrån att jag under eftermiddagen skulle vara tillbaka och fortsätta arbeta som vanligt. På sjukhuset gjordes en gynundersökning och CTG. Blödningen hade avtagit och barnet mådde bra. Kände mig lugn. Precis när undersökningarna var klar säger läkaren "eftersom jag är specialist gör vi ett ultraljud när du ändå är här". Barnet mådde bra. Lättnad. Men... Läkaren noterade att en liten bit av moderkakan lossnat precis i kanten. Läkaren meddelade kort att jag kommer att bli inskriven på förlossningen för observation direkt. Panik! Rädsla! Vad då förlossning? Inte nu. Dagen efter (den 10/2) blir jag utskriven. Får åka hem och ordineras sjukskrivning i två veckor. Läkarna ger mig lugnande besked. Tidig morgon, eller snarare mitt i natten, den 14 februari (vecka 24 + 6) upptäcker jag en liten blödning igen. Ångest.　 Ringer sjukhuset och åker in omedelbart. Får en kortisonspruta för att förbereda bebisens lungor för eventuell - på tok för tidig - förlossning. Några timmar senare flyttas jag till ett annat sjukhus. Ett av två sjukhus i Stockholm där förlossning innan graviditetsvecka 27 är 'tillåten'. Där bäst kompetens och utrustning finns helt enkelt. Blödningen är liten. Men avtar inte helt. Senare på kvällen får jag en - i mina ögon - större blödning. Men enligt läkarna är det ingen fara. Jag och bebisen undersöks flera gånger om dagen med bland annat CTG. Bebisen mår bra! Jag får även ytterligare en kortisonspruta. Allt för att förbereda bebisens lungor. Vaknar mitt i natten ett par dygn senare. Jag störtblöder. Läkarna meddelar att det kommer att bli ett akut kejsarsnitt om blödningen inte avtar. Rädsla. Ringer min sambo i panik. Får knappt fram ett ord. Är tvungen att skriva ett SMS i stället. Min sambo är på plats inom en halvtimme. Några timmar senare verkar den mest akuta faran vara över. CTG och flödesultraljud ser bra ut. Försöker att hålla mig lugn. Intalar mig att det kommer gå bra. Läkarna är positiva. Lördag morgon den 21 februari (v 25 + 6)　vaknar jag utvilad efter en hel natts sömn. Reser mig upp ur sängen. Jag säger till min sambo att det känns lite 'konstigt' i magen. Sammandragningarna - som inte gör ont - kommer allt tätare och tätare. Regelbundet och var　 tredje minut. Fattar inte riktigt själv vad som håller på att hända. Vill nog inte helt enkelt.　 Ringer på barnmorskan och läkaren tillkallas omedelbart. Ett ultraljud och ytterligare några undersökningar görs. Det visar sig att jag är öppen två centimeter. Förlossningen har satt igång. Tårarna bara rinner. Jag vill inte. Inte nu. Bebisen ligger i säte. Det kommer därför att bli kejsarsnitt. Jag får medicin - allt för att försöka stoppa upp förloppet. Först verkar det hjälpa. Men mitt i natten, den 22/2, inser jag att kroppen vill något helt annat. Läkaren gör en snabb undersökning. Det går på några sekunder. Jag är nämligen öppen åtta centimeter och bebisens fötter är på väg ut. Vi informeras om att det blir ett akut snitt. Inom fem minuter ligger jag på operationssalen. Läkare, barnmorskor, sköterskor. En hel arsenal av personal. Förlossningen blir svår. Läkaren har svårt att komma in i livmodern. Det visar sig att myom växt i livmoderväggen under graviditeten. Bebisen ligger dessutom med magen uppåt. Hela min kropp stretar emot. Läkarna försöker vända bebisen. Men det går inte. Livmodern kramar runt bebisen. Ytterligare ett snitt görs i livmodern och i en del av magmuskulaturen. Men inget hjälper. Till slut - efter drygt en kvart - kommer bebisen ut. Klockan är 01.40. Det är tyst. Inget skrik. Jag får inte se bebisen. Vet inte ens om det är en pojke eller flicka. Förstår ingenting. Men inser samtidigt att det är kritiskt. Min sambo blir tillsagd att följa med läkarna och vår lilla bebis. Återupplivningsförsök görs. Det går. Vår lilla pojke lever. Han tittar på sin pappa och greppar hans finger. Jag vet ännu inte vad som hänt. Ligger på operationsbordet där läkarna försöker sy i hop och laga mig. Jag flyttas till uppvaket. Efter en stund kommer min sambo. Vi väntar tillsammans på att vi ska få komma upp till barnavdelningen och äntligen få träffa vår son tillsammans. Max en halvtimme skulle det ta. Ingen kommer. Ingen säger något. Vi frågar personalen på uppvaket men får undvikande svar. Varken jag eller min sambo uttalar det. Men vi förstår att allt inte står rätt till. Strax innan klockan sex på morgonen. Det vill säga cirka fyra timmar efter att han föddes kommer två andfådda barnmorskor och hämtar oss. Vi förstår senare att de har sprungit. Snabbt kör de mig i sängen till barnavdelningen med min sambo hack i häl. På salen är det drygt 10 personer. Alla ser tagna ut. Det går att skära i luften. Vi får beskedet att vår lilla pojke kommer att dö. Vid den tidpunkten har jag fortfarande varken sett eller hållit mitt barn. Tårar. Förtvivlan. Smärta. Tittar på mitt barn för första gången strax efter läkarens besked. Smeker hans lilla hand. Försiktigt läggs han på mitt bröst. Vi ger honom namnet Lars Jonathan. Mamma, pappa och Jonathan. Vi kramar varandra. Är nära Jonathan hela tiden. Fyra timmar efter att jag fick hålla min älskade Jonathan och se honom för första gången orkade inte hans lilla kropp längre. Han dog på mitt bröst kl. 10.05. Tätt intill mig och sin pappa. Det finns inga ord för mina känslor. Mitt liv har stannat.

Livet är skört. Krama nära och kära en extra gång. Ta hand om varandra. Helt plötsligt är det för sent.

Om någon har förlorat sitt barn och vill dela sina tankar och erfarenheter med mig kontakta gärna Karolin som har min mailadress.

Med kärlek

A.