måndag 10 december 2012

Stress, gråtig och bråk med barnen...

Jag älskar verkligen när jag har häcken full! Jobb, aktiviteter, möten och andra roligheter... Men just nu känns det som om min kropp säger stopp.... Jag stiger upp 5:15 och slår mej ner klockan 21, inte alls så hälsosamt... Jag känner att jag behöver andas lite, bara vara... Svårt det där med en mellanbra balans...
Känner att julledigheten ska bli fantastisk skön där jag ska andas ut ordentligt!
Jag avundas alla "storstadsbor" (och ja småstadsbor oxå för den delen;-)) som bor i större städer med restid till och från jobbet (1-2 timmar?), karriärer, tränade kroppar, barn hit och dit och är snygga. Hur fan bär dom sig åt? Jag har en restid på så där 5 minuter och ändå stressar jag ihjäl mej, har en svullen kropp, blek och trött, hinner knappt träna och bråkar konstant med barnen... Kanske borde jag bli lite mer effektiv med den tiden jag har? Lära mej vara positivt effektiv när jag väl är det?
Jag märker när det är för mycket, ja för då blir jag så där lipig och gråtig... (sitter och tittar med ett öga på sos barnbyar på 4:an och gråter en skvätt) och bloggar med det andra ögat här vid datorn! (Jo jag är nog ändå ganska effektiv med min tid, och så är jag ju kvinna oxå;-))
Bråk med barnen ja....
Denna lilla prick som får mina nerver att vandra utan på min kropp... Hur kan en sån liten människa reta så mycket gallfeber på sin mamma som han?  Så underbart söt och så fruktansvärt arg...
Han är tydligen helt underbart rar och go på dagis. Men hemma blir han som förbytt och är arg mest hela tiden.... Vad är felet??? Kanske en trotsperiod? I så fall har han haft den "perioden" i snart ett år... *suck*
Från och med imorgon ska jag byta taktik. Jag vet inte hur taktiken kommer att se ut, men jag har en hel natt på mej att klura ut hur jag ska övervinna mot hans trots och hans ilska! Jag vill ju att vår tid efter skola, jobb och förskola ska vara bra och där vi alla ska må bra och skratta... Nu är det mest kiv, skrik och bråk som gäller så fort som vi stiger innanför dörren på veckorna...

3 kommentarer:

  1. Det kanske ÄR ett små-by-fenomen! För jag tycker jag känner igen mig allt det du skriver och jag bor dessutom i en småby! ;-) HA HA HA
    Härlig blogg du har, du skriver verkligen med hjärtat!
    Cheers

    SvaraRadera
  2. Oj vad skönt att läsa om ngn som skriver om hur det verkligen är för många tror jag !
    Känner verkligen igen mig :-). Hoppas trotsperioden går över snart......

    SvaraRadera
  3. Men tjena kompis. Läs mitt inlägg om gårdagen... och då utelämnade jag typ fem andra jobbiga incidenter eftersom inlägget skulle ha blivit en uppsats.

    Men trött och svullen ser du inte ut. Du är FIN!

    kram

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!