onsdag 7 januari 2015

Vad gör vi för fel?

Så här skönt sover Fabian just nu bredvid mej... Det gjorde han inte för 15 minuter sedan... Ikväll var hans humör en kamp, en kamp som både kostar tårar, svett och ångest...
Jag vet på allvar inte vad vi gör för fel? Vad har vi gjort med honom som vi inte gjort med som andra 2?
Han har humör utan dess like och det humöret går inte att prata bort. Han blir rasande, vredesutbrott och skrik...
Ikväll rinner mina tårar ner för mina kinder. Jag vill ju inte att det ska vara så här. Jag vill inte ha denna kamp minst en gång om dagen då vi bråkar, JAG VILL INTE...
När han inte är arg, är han en fantastisk liten stjärna som gör alla människa i världen varma i hjärtat! En riktigt liten charmplutt! Han pussas och han kramas och han smeker sina knubbiga händer över våra kinder...
Men när hans humör kommer fram, ja då ställs hela familjen på kant och till slut flyr alla till sina rum och känner sig illa till mods. Både Douglas och Alfred kommer liksom i skymundan när han får såna här utbrott...
Är det ännu en trots som flyttat in i hans lilla kropp? En 5 års trots? Den värsta trotsen som han någonsin i sitt snart 5-åriga liv ska gå igenom?
Han har haft alla års trotsar man kan läsa om, ja han har följt dom precis! Han har lyckats prick in dom riktigt rejält....
Hjälp mej/oss! Hjälp oss med hur vi ska göra när han får sina utbrott! När han skriker som om kniven sitter i honom... Har ni några tips så snälla dela med er!
Vi försöker med allt när han blir så där arg. Pratar med honom, blir arg på honom, ignorerar honom, kramar honom, blir arg tillbaka, slänger in honom på rummet, låter honom ligga mitt på köksgolvet och skrika, pussar honom, försöker prata bort det arga... Ja allt, men INGET hjälper, inget!
Jag älskar att han har humör och att han har skinn på sin lilla näsa! Jag älskar att han är målmedveten och stark! Men detta som han just nu håller på med, ja det knäcker snart hela vår familj... Måtte dessa raseriutbrott ge sig snart!!
Ibland när han är så där arg, så kan jag nästan känna igen mej i honom. Ja jag har också haft ett humör en gång i tiden, ja okej då jag har väl kvar en liten del av det även idag...;-) Men jag kan ändå inte hantera hans ilska och vrede...

Och mitt i detta inlägg sitter jag och tittar på Tsunamin, överlevande det tionde året och undrar om jag är helt knäpp i huvudet som sitter här och beklagar mej över min älskade Fabians humör (som ja nästan knäcker oss, men ändå) och så har andra människor mist sina barn... *storgråter*

5 kommentarer:

  1. Hej, jag tror inte ni gör något fel, tvärtom så verkar ni göra många rätt. Ni älskar era barn och ni bemöter dem med stor respekt.
    När man känner att man kört fast kan man behöva nya verktyg.
    Jag kan tipsa om en jättebra bok som har hjälpt många frustrerade föräldrar.
    http://www.bokus.com/bok/9789144081458/explosiva-barn-ett-nytt-satt-att-forsta-och-behandla-barn-som-har-svart-att-tala-motgangar-och-forandringar/
    Lycka till med känslostormarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för tipset!!
      Och tack snälla för dina ord, dom värmer!
      Kram i massor K

      Radera
  2. Hej, tro verkligen inte att du/ni gör fel. Barn är olika. Jag har 3 barn 9 (kille), 6 (kille) och snart 4 (tjej)år. 9 åringen hur smidig som helst, 6 åringen går sin pappa mer än mig på nerverna. Han älskar att reta sin far som går igång på många cylindrar, han gör allt vi säger att han inte ska göra och när det kommer till nattningen. Ja när det gäller nattningen vet jag varken ut eller in. Han går och lägger sig som de andra, vid 19:30 - 20:00 men sen rätt som det är vid 21:00 kan han komma upp och säger att han inte kan sova. Vi har provat att läsa bok, sova med honom, han sover hos oss ja sätten vi prövat är många men inget hjälper. Sist sa jag till min man att det är väl bara att acceptera att han är sådan. 4 åringen har helt plötsligt börjat skrika och slåss helt oprovocerat.
    Så ibland tänker jag att skulle man följa oss med ett filmteam är det ju ingen som kommer att ha tråkigt.
    Kämpa på även om det känns hopplöst ibland, man har rätt att tycka att sina barn är skitjobbiga men i dagens samhälle där alla är så "lyckliga" är det ju ingen som våga säga något. Jag har flera gånger varit beredd att bara ge upp och sälja dem på blocket men så har jag förmånen att läsa din blogg och inse att det finns andra som har det som vi och som faktiskt vågar prata om det.
    Heejja, heejja ge inte upp. Ha en go dag! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack snälla söta Jenny!
      Va skönt att höra att jag inte är ensam!!
      Nä jag är väl kanske lite för öppen ibland, men vet du sån är jag och jag älskar när jag får såna här kommentarer som ni ger mej!!!
      Tuuusen tack för dina ord! Dom värmer!
      Stooor kram K

      Radera
  3. Vilken gullunge :) passar på att önska dig gott nytt år.

    Jag bjuder till TÄVLING på bloggen :)

    Ha en kanondag

    OVE Maria at inredningsvis - inredning it's, Swedish for decor :)

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!